Och han tar sig över tröskeln, och tar en vinterpromenad, och knastret under skorna, får honom lite glad (ur sången Tröskelvädet)

En gång stod Oskar Jeremias på tröskeln till en lägenhetsvisning i Lund. Eftersom han vuxit upp i en villa i trygghetsbubblan Täby förstod han inte vad en visning innebar. Han trodde att det skulle räcka med att dyka upp så skulle lägenheten bli hans. Hon som öppnade dörren rynkade pannan så ögonbrynen höjdes högt ovanför Skåne när hon såg alla väskor som Oskar hade tagit med sig. Han anade oråd. Bakom kvinnan fanns ett helt gäng personer som höll på att kolla runt i lägenheten. En av de skulle komma till Oskars räddning när han stack ut sitt Brad Pitt-liknande ansikte och på västkustska sa "fan va gött, här kommer man direkt från tåget asså".   

Lägenheten blev inte Oskars. Men det visade sig att Pitt-kopian också kommit till Lund för att läsa grundkursen i psykologi. Nästa dag efter uppropet högg de tag i varandra och slog följe. De hoppade in i hans lilla Renault för två. Medan de försökte orientera sig i ett omöjligt vägnät av enkelriktade kullerstensvägar berättade Pitt-kopian att han ett halvår tidigare tagit jobb som besättningsman på en segelbåt som skulle transporteras över Atlanten. Tillsammans med tre andra personer han inte kände hade han tillbringat flera veckor ute i en liten båt på ett enormt hav. Den sociala samvaron hade havererat så illa att han till slut fruktat för sitt eget liv när han hört de andra viska om hur de "skulle göra sig av med honom". I fullständig panik hade han flytt av båten när den äntligen lagt till i Västindien. Nu hade han kommit till Lund för att hitta en ny väg i livet.

Det var lite samma för Oskar. Minus Atlantenseglats och Västindien. Medan de trasslade in sig djupare bland Lunds gränder berättade Oskar att hans bagage "bokstavligen" bestod av; en nackkudde, en specialgjuten bettskena, lika specialgjutna öronproppar samt en CD-skiva med Lars-Erik Uneståhls avslappningsövningar. Hans första år på tröskeln till vuxenlivet hade präglats av panikångest, yrsel, tinnitus och ständig huvudvärk. När de till slut hittade ut till en större ringled och satte kurs mot Pitt-kopians tillfälliga boende så visste de att de inte skulle behöva vara ensamma i sitt sökande den våren. 

När Lundavåren led mot sitt slut och de skulle flytta vidare åt olika håll så grubblade de på hur de skulle lyckas behålla den fina vänskapen som uppstått. På själva uppbrottsdagen när de promenerade i närheten av tågstationen formades en tanke. Tänk om de skulle ses endast en gång om året och att de aldrig skulle höras däremellan? Då skulle de återkommande kunna berätta om sina liv för varandra samtidigt som de inte var involverade i varandras liv i övrigt. Det blev tyst medan de lät tanken gro. Sen förstod de båda att något avgörande precis hade skett. De investerade i en stor, svart, svindyr, läderinbunden bok med tusen tomma vita sidor. I den tänkte de att deras årsberättelser skulle skrivas ner. På framsidan lät de i guld gravera det ord som de döpte sitt livsprojektet till - Tanken.

De gick också från tanke till handling och boken började efterhand att fyllas med årsberättelser. De träffades en sommarvecka varje år på platser som Bohusläns steniga skärgård, Schweiz höga alper, en enslig norrländsk stuga eller en bohemsk lägenhet i Budapest. För varje år fördjupades känslan av att de skapat något viktigt. "Tanken" blev ett återkommande andrum, en möjlighet att stanna upp i livet och en fast punkt att hålla tag i när allt annat rörde sig.

När det var dags för 10-årsjubileum beslöt de sig för att utgå från T-centralen i Stockholm. De hade från början bestämt att om de skulle stöta på varandra av en slump under övriga året skulle de gå upp i T-position för att hedra Tanken. Detta hade inte inträffat så nu ville de pröva på känslan. På pricken 9.00 en sensommarmorgon på två motsatta ändar av Sergels Torg så fällde de ut armarna och började att gå mot varandra över de svartvita plattorna. När de möttes på mitten stannade de upp och stod en bra stund kvar i T-position innan de sänkte armarna och skrattade till. Ytterligare ett år hade passerat och nu skulle de få ta del av varandras sällskap och berättelser igen. De snurrade en flaska för att få med sig en riktning in i veckan och den visade på 255 grader västsydväst.

Den veckan skulle de båtluffa i Stockholms skärgård. Medan de promenerade mot skärgårdsbåtarna blev de osäkra på vägen samtidigt som de passerade Karl den XIIs staty. Högst upp satt en vit mås med svart huvud och den pekade med sin näbb i samma riktning som den gamle kungen själv. Det visade sig också att det var rätt väg mot båtarna. På skoj bestämde de då att de skulle plocka med sig olika tecken längs färden. 

Den första ön de kom ut till var Rödlöga med tillrättalagda skärgårdshus och skrytsamma båtar vid bryggorna. Där blev de ovänligt avvisade när de försökte tälta. "Det här är privat mark" sa man. Det tog de med sig som ett tecken.

När de gått i land på Norröra kom de till en brygga som var formad som ett T och hette Tre viljor. Det var ett givet tecken.

Vid en mellanlandning på Blidö där de köpte mat i en affär så berättade de för en pratglad kvinna i butiken om deras tråkiga upplevelse av Rödlöga. Då nickade hon igenkännande och berättade om en annan ö de istället måste besöka - "Svartlöga. Där bor Peter Getz" sa hon. Sen var hon tyst. Som om det förklarade saken bara. De frågade om Peter Getz hade något med jazzlegendaren Stan Getz att göra och hon berättade att Peter var Stans son. Eftersom de gillade jazz tog de med sig det som ett tecken också. De gick så snart de kunde ombord på en båt med riktning Svartlöga.

Samtidigt som landgången sköts ut på en enslig ångbåtsbrygga bröt solen igenom ett kompakt grått molntäcke som legat som en tung filt över hela veckan. Med sina hoppfulla strålar lös den upp en krokig stig genom ett litet skogsparti. Strax kom de ut över ett fält kantat av gamla stenmurar. Nu var det som om fötterna av sig själva förde de ner till havet och en lite upphöjd klippa inramad av gamla sjöbodar och guppande småbåtar. Efter en ganska rastlös båtluffsvecka vällde plötsligt ett harmoniskt lugn in över stranden. När de suttit tysta en stund fick Oskar ett infall och sa: tänk om den här platsen ligger exakt 255 grader västsydväst om Rödlöga. De tog upp sina mobiler och kollade och det stämde på pricken. De blev tysta och tittade ut över vattnet. Där kom en vit mås med svart huvud flygande. De följde måsens gir åt vänster. Där låg en båt och guppade med ett namn skrivet i svart på det vita skrovet - Peter Getz. Måsen vände och flög förbi de längs strandkanten och åt höger. De följde den med blicken och såg en bit bort tre kvinnor gå ut på en brygga. De klädde av sig nakna och hoppade en efter en skrattande i vattnet. Pitt-kopian tog till orda: "En brygga. Tre kvinnor. Tre viljor". Sen fällde han ut armarna som ett T och sa "Två ytterligheter och en mellanväg".

Det var som om måsen tecknat den bokstaven framför dem på sin väg in från havet och längs med stranden  Bokstaven T. T som i Tanken. Som i ett religiöst rus såg de nu hur de 10 åren som passerat kunde sammanfattas i den bokstaven. Pitt-kopian var från Västsverige. Oskar från Östsverige. De hade sökt sig till Sydsverige för 10 år sen för att komma till rätta med sig själva. De hade inte hittat sig själva men de hade hittat någon att spegla sig i och en hand att hålla längs den svåra balansgången i tillvaron. De första åren hade de sett livet som ett svartvitt antingen eller. Antingen skulle man bli konstnär och leva på sin konst. Eller så skulle man bli en Svensson med villa, Volvo och vovve. Men efterhand hade de börjat utforska gråzonen. Pitt-kopian hade lagt författardrömmen på hyllan och pluggat till psykolog. Sen när han var färdig och börjat arbeta blev det en bokutgivning om hans Atlantenseglats av bara farten. Oskar hade lagt artistdrömmen åt sidan och var med full fart på väg in i familjedrömmen. I jobbet med barn med autism kunde han använda musiken på nya sätt. De såg igen på Peter Getz båt - under hans namn stod det i kursiv stil; kanotuthyrning och jazz.

När Oskar kom hem från skärgården hängde bokstaven kvar. T dök plötsligt upp överallt och med starkt symbolvärde. I företagslogos. På kepsar. På ölburkar. På byggnader. På tavlor. I T-formade lyktstolpar. I en totempåle i en lekpark. Och det blev också som att alla ord som börjar på T började sticka ut och få ökad betydelse. Termosmugg. Trastar. Tvivel. Tro.

Han hade länge sökt efter någon form av röd tråd att knyta ihop sitt skapande med. Tänk om det var bokstaven T. Vad skulle egentligen hända om han bestämde mig för att börja tro på något så dumt som en bokstav? I nästa tanke slog det honom att det i så fall skulle bli en bokstavstro på det icke bokstavliga. T som ett sätt att påminna sig om att det alltid finns andra sätt att se på saken.

Vi drömmer om en framtid, som vi vill ha som samtid, där människor ger varann tid, och har tro (ur sången Trolöst).

Parallellt med skapandet stabiliserades visionerna när Oskar alltmer styrde om drömmen om att vara artist till drömmen om ett hållbart arbetsliv och familjeliv. När Marie Bergman i morgonsoffan på TV4 kallade Oskar för "visans framtid" med orden "en underhållare som håller under" var det både finaste tänkbara komplimang men också lite av en profetia. Hans bekräftelsesökande artistdrömmar sattes av ren självbevarelsedrift strax på tidsobestämd paus. Istället blev hans egna utmaningar kring socialt samspel det som skulle leda honom in på hans yrkesbana. Som handledare på Fountain House Stockholm, dit personer med psykisk ohälsa kommer för återhämtning genom arbete och gemenskap, är det relationnsskapande som är det viktigaste verktyget. Sen nio år är det andras resa mot bättre mående som Oskars arbetsliv snurrar kring. Parallellt fick han själv en stadig samborelation, tre barn och ett livligt familjeliv i T-gelstaden Skarpnäck.

Det var Oskars nära relationer som möjliggjorde att han plötsligt stod i ett nytt vägskäl mitt i livet, en T-korsning, där konsten och stabiliteten kunde få mötas. Storasystern Emeli gav som 40-årspresent en inspelning där hon samlat nära familj och vänner. Som svågern, pianisten, blåsarrangören och redigeraren Daniel Tilling. Eller barndomsvännen, basisten och medproducenten Lars Ekman. Eller grannen, nära vännen, gitarristen och arrangören Mikael Karlsson. Eller grannen, vännen, slagverkaren, sångmikrofonbyggaren, inspelningsrumtillverkaren och mixaren Jonas Backman. Eller Emeli själv på cello, stråkarrangemang och produktion. Sambon Stina samlade in pengar till en kommande releasekonsert och beställde en T-kakform för passande bakkonster. En musikklasskompis från barndomen, Sofia von Hage, gick in och mastrade. Svägerskan Emma Ljungehed högg tag i layouten. Föräldrarna Jakob och Seidit stöttade ekonomisk . 

Dessutom ville vännen, arbetskollegan och medlemmen på Fountain House Stockholm, Cynthia Anderson, illustrera en kommande exklusiv sångtextbok med ett konstverk för varje text. Något som skulle ge Cynthia både ett välbehövligt tillskott utöver hennes sjukersättning samt ett viktigt steg på väg mot arbete.

T hade nu vuxit ut från ett personligt livsprojekt till ett socialt projekt med drömmen om en hållbar tillvaro för alla. 

Kom och skaka, skaka och rör om i mitt T (ur Telåten)

Det är tack vare och med tack till sina närmaste som Oskar nu kastar sig ut i ett okänt vatten. Ringarna på vattnet är för alla att bli vågade av. Oskar själv vågar nu tro att hans osäkra röst är en bra utgångspunkt för att vara en människa bland andra människor. I en osäker värld behövs allas röster. Din röst behövs! 

Välkommen över tröskeln!